En liten sammanfattning av det häftigaste på hela på sommaren - Axa fjällmaraton.
Detta äventyr har redan sedan november förra året varit bestämt. Jag och min vän Lisa har all den tid vi lyckats finna varit ute och för det mesta skrattat oss igenom långa pass av löpning och intervaller. Där även jag har min löpargrupp City runners som jag tränar intervaller med en gång i veckan och Lisa tränar fotboll.
Trots att vi gjort vad vi kunnat för att försöka vara så förberedda som möjligt så känner man sig konstigt nog aldrig förberedd inför något man aldrig upplevt förr. Jag springer sedan tidigare ganska många lopp per år, mestadels millopp men också Göteborgsvarvet sedan några år tillbaka. Men aldrig innan har jag varit så spänd, nervös och givetvis förväntansfull som nu!
Vi kom till Vålådalens fjällstation där målet till loppet var, och där vi hade bokat boende fredag till söndag. Vilket vackert ställe! Efter värmeböljan både i Stockholm och hemma hos mina föräldrar i Höga kusten de senaste veckorna kändes det ljuvligt att äntligen få andas ren och frisk luft.
Vi packade upp i vårt fina lägenhetsrum, njöt av omgivningen på fredagskvällen, med både pastabuffé (som bestod av mycket annat än pasta också) och en intressant föreläsning.
Men trots mycket nya intryck och trötta kroppar av en hel dags resande och nya intryck så kunde givetvis varken jag eller Lisa riktigt slappna av på kvällen. Det blev en natts ganska kass sömn, men pigga och riktigt ivriga att komma iväg på lördagmorgon var vi ändå!
Efter en god frukost lämnade vi fjällstationen strax efter klockan 7 på lördagmorgonen och begav oss till starten i Edsåsdalen. Det var en glad men nervös stämning på bussen, och vi var glada och taggade till tusen!
Väl framme mötte vi två andra glada damer som vi snackade lite med, de var lika nervösa som oss, men vi peppade varandra och bestämde oss för att starta ihop.
Solen sken igenom de få molnen som fanns på himlen och temperaturen låg vid 8-tiden på en 15 grader. Perfekt! De första tre kilometrarna gick på en bred och flack grusväg och vi tog de lugnt, precis som vi hade bestämt och vi sprang och småpratade längs med vägen. Benen och huvudet kändes pigga och det kändes som det skulle bli en bra dag. När väl stigningen började efter ett par kilometer tog vi det fortfarande lugnt. Vi visste att detta skulle bli det längsta vi någonsin sprungit, och dessutom med partier av rejäla lutningar. Där de var som brantast gick vi, och där de var relativt platt, sprang vi lugnt. De två kvinnorna vi mötte innan stack iväg efter ett par kilometrar men vi tog de lugnt och njöt av omgivningen. Faktum är att jag tänker låta alla helt fantastsiska bilder vi tog längs med vägen tala för resten av dagen och loppet. För detta var bara en helt fantastisk dag! Jag älskar fjällen, alla underbara vyer och lugnet som infinner sig, trots att kroppen är trött och sliten. Jag är glad att vi tog det relativt lugnt och njöt av loppet, för redan nu tre dagar efter när jag skriver detta är all träningsvärk och annan smärta helt borta.
Jag tror inte jag kunnat dela detta äventyr men någon bättre än Lisa heller. Jag tror helt seriöst vi hade roligast av alla under hela loppet, vilket vi även fick höra längs med vägen, och jag gick och sprang med ett stort leende även när jag var som tröttast.
Trots att stämningen vid målgång var fantastisk var det många efter loppet som hade både stukade fötter och uppslagna knän, och inga fina minnen alls av loppet, och jag är glad att jag fick en sån fin upplevelse.
Jag kan rekommendera alla som funderar och är sugna på att testa att göra det! om inte hela, så halva distansen. Hela arrangemanget är underbart, och vi togs emot av jubel, badtunnor som väntade, god mat och väldigt trevlig bankett på kvällen. Banan var väl markerad och det fanns gott om påfyllning vid stationerna och alla var peppande och glada.
Jag kommer leva på detta länge! Och till Vålådalen hoppas jag också få komma tillbaka snart!
Ta hand om er!
Johanna
Detta äventyr har redan sedan november förra året varit bestämt. Jag och min vän Lisa har all den tid vi lyckats finna varit ute och för det mesta skrattat oss igenom långa pass av löpning och intervaller. Där även jag har min löpargrupp City runners som jag tränar intervaller med en gång i veckan och Lisa tränar fotboll.
Trots att vi gjort vad vi kunnat för att försöka vara så förberedda som möjligt så känner man sig konstigt nog aldrig förberedd inför något man aldrig upplevt förr. Jag springer sedan tidigare ganska många lopp per år, mestadels millopp men också Göteborgsvarvet sedan några år tillbaka. Men aldrig innan har jag varit så spänd, nervös och givetvis förväntansfull som nu!
Vi kom till Vålådalens fjällstation där målet till loppet var, och där vi hade bokat boende fredag till söndag. Vilket vackert ställe! Efter värmeböljan både i Stockholm och hemma hos mina föräldrar i Höga kusten de senaste veckorna kändes det ljuvligt att äntligen få andas ren och frisk luft.
Vi packade upp i vårt fina lägenhetsrum, njöt av omgivningen på fredagskvällen, med både pastabuffé (som bestod av mycket annat än pasta också) och en intressant föreläsning.
Men trots mycket nya intryck och trötta kroppar av en hel dags resande och nya intryck så kunde givetvis varken jag eller Lisa riktigt slappna av på kvällen. Det blev en natts ganska kass sömn, men pigga och riktigt ivriga att komma iväg på lördagmorgon var vi ändå!
Efter en god frukost lämnade vi fjällstationen strax efter klockan 7 på lördagmorgonen och begav oss till starten i Edsåsdalen. Det var en glad men nervös stämning på bussen, och vi var glada och taggade till tusen!
Väl framme mötte vi två andra glada damer som vi snackade lite med, de var lika nervösa som oss, men vi peppade varandra och bestämde oss för att starta ihop.
 |
| Strax före starten i Edsåsdalen |
Solen sken igenom de få molnen som fanns på himlen och temperaturen låg vid 8-tiden på en 15 grader. Perfekt! De första tre kilometrarna gick på en bred och flack grusväg och vi tog de lugnt, precis som vi hade bestämt och vi sprang och småpratade längs med vägen. Benen och huvudet kändes pigga och det kändes som det skulle bli en bra dag. När väl stigningen började efter ett par kilometer tog vi det fortfarande lugnt. Vi visste att detta skulle bli det längsta vi någonsin sprungit, och dessutom med partier av rejäla lutningar. Där de var som brantast gick vi, och där de var relativt platt, sprang vi lugnt. De två kvinnorna vi mötte innan stack iväg efter ett par kilometrar men vi tog de lugnt och njöt av omgivningen. Faktum är att jag tänker låta alla helt fantastsiska bilder vi tog längs med vägen tala för resten av dagen och loppet. För detta var bara en helt fantastisk dag! Jag älskar fjällen, alla underbara vyer och lugnet som infinner sig, trots att kroppen är trött och sliten. Jag är glad att vi tog det relativt lugnt och njöt av loppet, för redan nu tre dagar efter när jag skriver detta är all träningsvärk och annan smärta helt borta.
Jag tror inte jag kunnat dela detta äventyr men någon bättre än Lisa heller. Jag tror helt seriöst vi hade roligast av alla under hela loppet, vilket vi även fick höra längs med vägen, och jag gick och sprang med ett stort leende även när jag var som tröttast.
Trots att stämningen vid målgång var fantastisk var det många efter loppet som hade både stukade fötter och uppslagna knän, och inga fina minnen alls av loppet, och jag är glad att jag fick en sån fin upplevelse.
Jag kan rekommendera alla som funderar och är sugna på att testa att göra det! om inte hela, så halva distansen. Hela arrangemanget är underbart, och vi togs emot av jubel, badtunnor som väntade, god mat och väldigt trevlig bankett på kvällen. Banan var väl markerad och det fanns gott om påfyllning vid stationerna och alla var peppande och glada.
Jag kommer leva på detta länge! Och till Vålådalen hoppas jag också få komma tillbaka snart!
Ta hand om er!
Johanna
Åh va fint! Jag är så avis! ����
SvaraRadera